Ellen och Jenny i Nepal: Bland krokodiler, blodiglar och elefantbabys.

Chitwans nationalpark var verkligen sevärd och en spännande upplevelse. Vi bodde på ett hotell, Eden Jungle Resort, där mat, boende och diverse guidade turer var inkluderat i ett paketpris på ca 550 svenska kronor. De små stenhusen i bodde i var inte särskilt speciella, det fanns i ens varmvatten i de kala badrummen. Däremot var den blomfyllda trädgården mellan husen desto härligare. Vi satt mycket under banan- och papayaträden och spelade kort, drack ”bananalassi”, wifi-surfade och läste.

Förutom vårt volontärgäng från Podampokhari mötte vi några andra volontärer från Pokhara som också kom med Hope & Home. Allt som allt var vi tretton stycken! Vår guide hette Laxman och var en mycket erfaren och trevlig man. Han har varit guide i 23 år och har tagit en prestigefylld examen i fågelkunskap i Australien. På lördagskvällen visade Laxman oss runt i den lokala tharu-byn där Terai-områdets urbefolkning bor. Efter middagen blev det dansuppvisning i mörkret utanför Eden. Ett tjugotal dansade klädda i vita kaekwondo-dräkter dansade runt med bambupinnar som de slog mot varandras pinnar i takt med trumman från det lilla tremannabandet. Mycket dynamiskt vackert. Höjdpunkten var när en av männen svingade runt en lång bambupinne med eldsfacklor i båda ändarna.

Elkonster utanför Eden Jungle Resort med tharus, Terai-områdets urbefolkning.

Vår guide Laxman i kanoten!

Kanotfärd.

Söndagen innebar tidig uppstigning för frukost och sedan en tur i jeepen mot elefantridning! En stor massa turister hade samlats på en äng där elefanter anlände för att plocka upp oss fyra och fyra. Vi fick sitta i träkorgar på deras ryggar och dingla med benen. Det var verkligen en härlig upplevelse att gunga runt uppå elefantens rygg i en knapp timme. Elefantens nepalesiske förare styrde in i djungeln och snart skulle vi korsa en flod. En samling elefanter med turister på står och kollar mot skogsbrynet 100-200 meter bort. Där står en stor noshörning och visar upp sitt gråa pansar. Verkligen häftigt att få se! När vi fotat klart korsar vi floden. Plötsligt kravlar en tjock krokodil upp på flodbanken, knappt 50 meter bort. Den var riktigt stor och såg utsvulten ut. Efter ett ivrigt klickande av kameror fortsätter vi in i djungeln.

Annie, Chritin och Donna på elefantryggen!

Elefant!

Vi två på elefanten! Roligt roligt.

Eftermiddagen bjöd på en kanottur på Raptifloden med Laxman och en annan lustig guide. Då floden är så ström kunde vi bara flyta med nedströms. Vi såg flera krokodiler ligga och sola på stränderna samt en mängd vackra fåglar. Efter en timmes stillsamhet hoppade vi ur kanoterna för att gå en promenad i djungeln. Den lustiga guiden höll ett väldigt icke-lugnande tal om hur farliga alla tigrar, noshörningar och ormar är i parken och sa åt oss att gå så tyst och försiktigt vi kunde och med stor uppmärksamhet på eventuella faror. Dock såg vi inte mer än en hjort och en massa leeches, d.v.s. blodiglar, som bet sig fast på benen. Stackars Sue, 60, föll i en mindre bäck när vi skulle balansera över på en smal gren och fick hela benen och ryggen leriga! Djungelpromenaden var ändå mycket spännande genom den vackra lummiga grönskan.

Vi fick också se en massa elefanter och även små babyelefanter på The Elephant Breeding Centre. Tyvärr kändes det trist att se dem stå kedjade vid pålar i framfötterna. Trots detta var det häftigt att få se så många stora och ståtliga djur.

Söndagen försvann snabbt och efter middagen gick vi alla volontärer till en lokal pub i den lilla staden. Roligt att träffa nya volontärer att dela erfarenheter med, några av dem kommer att vara kvar i Pokhara när vi kommer dit i mitten av november. Måndagsmorgonen därpå följde Sue, Ellen och jag med Laxman på en liten promenad med fågelskådning i soluppgången. Det var vackert att höra alla fågelsånger och få se Kingfisher, påfåglar och ett tjugotal andra arter i alla möjliga färger och former.

Efter frukost tog vi jeepen tillbaka till bussparkeringen och åkte tillbaka till Narayangath. Vårt Podampokhari-gäng har nu blivit mindre då Christin och Eva åkt hem. Vi gick till ett lokalt restaurangskjul som serverade mo mo´s som Annie, Andy, André och Drew älskade. (”Jag har ätit nog med kött.” – Jenny). Väl hemma var vi extremt trötta och tillbringade resten av dagen åt att vila efter alla guidade turer och bussfärder.